Premiere of the music video for Shake Shake Love 1 in Swedish National TV

 

Review in Dagens Industri 4/5, Jan Gradvall

Review of Shake Shake Love in Hymn 2017

Stockholm based Siri Karlsson – consisting of Maria Arnqvist and Cecilia Österholm – puts the imagination in sway. The duo’s fourth album, Shake Shake Love, reverses all perceptions of time and space; The ten tracks of are shaped into a musical journey, starting in a distant past, but ending in a foreign future. The soundscape mixes traditional folk music, with nature as a source of inspiration, and avant-garde synths. The collision creates sparks and the musical experience gives a modern and exploring feeling. Deeply fascinating.

Shake Shake Love was recorded in Berlin and the electronic elements capture the same metallic aura that characterizes David Bowie’s classic 70s album ‘Low’ and ‘Heroes’. Bowie looked out over the Berlin wall, saw soldiers with loaded weapons and the unknown gave him inspiration to write some of his best songs. Maria and Cecilia were inspired by the Bataclan massacre.

In 1989, the Berlin wall was thrown and most believed that the wall as a phenomenon had lost its role. In 2017, there are about 70 walls around the world (the goal is to shut out those who are considered to infringe on domestic security). The figure has skyrocketed since the 80’s. When I hear the screams that characterizes parts of Shake Shake Love, an anxiety-inducing hopelessness manifests itself, but in the same time other sounds are heard. It is the sound of strength and hope. Siri Karlsson calls on solidarity.

According to Maria and Cecilia, there is only one way to tackle the world’s violence spiral – it is to show consideration and care. We need to shake the world with love. Four tracks have been titled “Shake Shake Love”. It is said that the last thing that abandons man is hope and Siri Karlsson makes me stronger. The power of the duo’s songs makes you want to challenge your own shortcomings, music becomes a way to get rid of today’s negativism and stress. And the song that bestows total harmony is the bright “Boogie”. Do you remember the intro for the children’s program Sagostunden from the 80’s? I get the same feeling. Everything can only get better. It’s about fighting. / Daniel Andersson

Stockholmsbaserade Siri Karlsson – bestående av Maria Arnqvist och Cecilia Österholm – sätter fantasin i gungning. Duons fjärde album Shake Shake Love omkullkastar alla uppfattningar om tid och rum; skivans 10 spår formas till en musikalisk resa, som startar i en avlägsen dåtid, men som slutar i en främmande framtid. Ljudbilden blandar traditionell folkmusik, med naturen som inspirationskälla, och avantgardistiska synthkulisser. Kollisionen skapar gnistor och den musikaliska upplevelsen ger en modern och utforskande känsla. Djupt fascinerande.

Shake Shake Love spelades in i Berlin och de elektroniska elementen fångar samma metalliska aura som präglar David Bowies klassiska 70-talsalbum Low och ‘Heroes’. Bowie tittade ut över Berlinmuren, såg soldater med laddade vapen och det okända gav honom inspiration till att skriva några av sina bästa låtar. Maria och Cecilia inspirerades av Bataclan-massakern.

1989 revs Berlinmuren och de flesta trodde att muren som fenomen hade förlorat sin roll. 2017 finns det ungefär 70 murar världen över (målet är att stänga ute de som anses inkräkta på den inhemska säkerheten). Siffran har skjutit i höjden sedan 80-talet. När jag hör skriken som präglar delar av Shake Shake Love infinner sig en ångestframkallande hopplöshet, samtidigt hörs andra tongångar. Det är ljudet av styrka och hopp. Siri Karlsson uppmanar till gemenskap.

Enligt Maria och Cecilia finns det bara ett sätt att tackla omvärldens våldsspiral – det är att visa omtanke. Vi behöver ruska om världen med kärlek. Fyra spår har fått titeln ”Shake Shake Love”. Det sägs att det sista som överger människan är hoppet och Siri Karlsson får mig att bli starkare. Kraften i duons låtar får en att vilja utmana sina egna brister, musiken blir en ventil för att bli kvitt dagens negativism och stress. Och låten som skänker total harmoni är ljusa ”Boogie”. Minns ni introt till barnprogrammet Sagostunden från 80-talet? Jag får samma känsla. Nu kan allt bara bli bättre. Det gäller att kämpa. /Daniel Andersson

 

Interview in Jan Gradvalls podcast

We were invited by music journalist Jan Gradvall’s podcast to talk about our music, the future and the new album Shake Shake Love. Listen here!

Shake Shake Love is one of  five albums to look forward to in 2017 according to daily magazine Aftonbladet:

Maria Arnqvist and Cecilia Österholm have created their very own sound, where folk music is merged with synthesizer and magical vocal singing, to a murky, beautiful and suggestive soundtrack for the film that is not yet made. Siri Karlsson’s Berlin album “Shake Shake Love” should be the ticket to a bigger audience and more ovations. The single, “Semphronia”, whispers about extra synth. Danke schön!

Swedish:

Maria Arnqvist och Cecilia Österholm har jammat sig fram till ett helt eget sound, där folkmusik smälts samman med synthlandskap och magisk stämsång, till ett murrigt, vackert och suggestivt soundtrack för filmen som inte finns än. Siri Karlssons Berlinplatta ”Shake shake love” borde bli biljetten till en större publik och fler hurrarop från 2017. Den ena av två singlar, ”Semphronia”, viskar om extra synth. Danke schön!

 

Live review from single release at Riche, Stockholm:

Lilla Baren, Riche, Thursday 1 December 2016. On stage: Siri Karlsson, a former unknown name. On stage, she looks like a female Sun Ra together with a trio colorful fellow musicians and “blows the shit out of the crowd” – who loves it. The occasionally meditative, sometimes explosive flaming concert is probably the most avant-garde I have experienced live this year. How does it sound? Hmm … I do not really find words to describe the loveliness, but here are both proggressive, jazz, rock, art music and the whole sky on top of that! All fused to a large controlled expression. The whole tumular experience feels frank and meaningful. In the sweaty crowd in front of the scene, it is wonderful to see, hear and feel how the whole audience – high on the music – enjoys and screams in a state of unrestrained euphoria.
I love these kind of nights. I love this kind of music. I love Lilla Baren. Thank you for that booking!
You should not always give people what they want. One is going to give people what they need. Claes Olson, Simba (music industry blog).

Swedish:

Lilla Baren, Riche, torsdag 1 december 2016. På scenen: Siri Karlsson, ett för mig tidigare helt okänt namn. På scenen står hon likt en kvinnlig Sun Ra tillsammans med en trio färgstarka medmusiker och “blåser skiten ur publiken” – som älskar det. Den stundtals meditativa, stundtals explosivt brinnande konserten är förmodligen det mest

On the cover of a magazine

avantgardistiska jag har upplevt live i år. Hur det låter? Hmm… jag finner egentligen inte ord för att beskriva härligheten, men här finns både folk, jazz, rock, konstmusik och hela himlen därtill. Allt sammansmält till ett enda stort kontrollerat uttryck. Hela den tumulartade upplevelsen känns ärligt talat sinnesutvidgande. I den svettiga trängseln framför scenen är det underbart att se, höra och känna hur hela publiken – i stunden naturligt hög – njuter och tjuter i ett tillstånd av ohämmad eufori.
Jag älskar såna här kvällar. Jag älskar sån här musik. Jag älskar Lilla Baren. Tack för den bokningen!
Man ska inte alltid ge folk vad de vill ha. Man ska ge folk det de behöver. Claes Olson

 

Music blog Hymn about our single Semphronia:

It is a fact that Siri Karlsson belongs to Sweden’s most interesting acts and there is no doubt that their new single “Semphronia” continues the duo’s boundless experimental music. The meeting between psychedelic folk / progg and avant-garde electronics feels completely natural. On January 27th, the new album Shake Shake Love released – a date to remember!

Swedish:

Att Siri Karlsson tillhör Sveriges mest intressanta akter är det ingen tvekan om och på nya singeln ”Semphronia” fortsätter duon att experimentera med gränser. Mötet mellan psykedelisk folk/progg och avantgardistisk elektronika känns helt självklart. Den 27 januari släpps nya plattan Shake Shake Love – ett datum att skriva upp!

Aftonbladet about our single Semphronia:

Duon Siri Karlsson crosses folk with syntheses and an enchanting darkness like no other. The latest album “The lost colony” was celebrated both in Sweden and abroad – and was a peculiar, beautiful and captivating live experience.
In January, the new album “Shake Shake Love”, which was recorded partly in Berlin, will be released. Perhaps it is the German capital that has helped create the suggestive, dark sound with extra synth, which we can hear on this first single from the album?

Swedish:

Duon Siri Karlsson korsar folkmusik med synthar och ett förtrollande mörker som inga andra. Det senaste albumet ”The lost colony” hyllades här och där både i Sverige och utomlands – och var en kusligt snygg och fängslande upplevelse live.
I januari kommer uppföljaren ”Shake shake love”, som delvis kom till i Berlin. Är det kanske den tyska huvudstaden som ligger bakom det suggestiva, mörka soundet med extra synth, som vi får smaka på genom denna första singel från plattan?

 

Review of Shake Shake Love in DN 2017 By Nils Hansson

Namnet Siri Karlsson var vilseledande redan från början, när duon Maria Arnqvist och Cecilia Österholm ägnade sig åt någorlunda välkammad folkmusik på saxofon och nyckelharpa och sa sig vara döpta efter en gammal folkmusiktant (som de i själva verket hade hittat på själva).

Snart öppnade de spjällen mot progg, folkrock, jazz och hela världen, nu är de framme vid fjärde albumet och framstår snarast som ett avantgardistiskt rockband i en modern, svensk psykedeliatradition med namn som Goat, Urga och Mariam Wallentin. Ibland strävt stillastående på en enda grundton, ibland maniskt hojtande i ett vagt hedniskt utspel.

Men trots att det bara är de två den här gången, plus lite trummor från producenten Jari Haapalainen, så låter det som ett både stort och kraftfullt band, bitvis nästan skrämmande.

Bästa spår: ”Working song”

 

Hymn interviews Cecilia about her instrument, the keyed fiddle

Read here (in Swedish)

Interview and review in international music magazine Igloo Mag:

“Långt Där Ute” (Far Out There) is the closing piece of The Lost Colony—the new album by Maria Arnqvist and Cecilia Österholm (together known as Siri Karlsson)—and the best introduction to Siri Karlsson’s music, which is all about exploring the wild depths of the imagination, diving into the fantastic unknown, engaging with the alluring occult. Arnqvist (alto saxophone, piano, vocals) and Österholm (nyckelharpa, tenor nyckelharpa, vocals, percussion), are influenced by folk, jazz, rock, electronica, classical music and more, and their music reflects it with a grand, exotic marriage of elements. … (…) Read more here

Review concert at UKK, Uppsala:

Minnesvärd konsert

På sina tre skivor har Siri Karlsson – Maria Arnqvist (klaviatur, saxofon, sång) och Cecilia Österholm (nyckelharpa, sång) – blandat influenser från folkmusik, psykedelia, friform, progrock och klassisk musik med intryck från bland annat mytologi och folksaga. Att uppleva deras musik är som att ta klivet in i en helt unik musikvärld och på onsdagskvällen tog de denna värld till Uppsala. Läs mer här

Review concert at Inkonst, Malmö:

Siri Karlsson på Inkonst – musikalisk skönhet och kaotisk psykedelia hand i hand

Det är alltid glädjande med artister som tar stora och logiska steg i sin utveckling, speciellt som de redan innan steget är bland Sveriges mest spännande. Siri Karlsson släppte 2011 det mäktiga albumet Gran Fuego, som var som ett soundtrack till de svenska storskogarna. Djupt rotad i folkmusiktradition togs inspiration från progg och svensk natur till att formulera något alldeles eget. Det tog fyra år för uppföljaren The Lost Colony att dyka upp. Men i stället för att upprepa sig har duon kastat av sig den folkmusikstämpel som man mot sin vilja burit på. Skivan är i stället full av starkt psykedeliska passager, gnisslande improvisationer och jazzig progg. The Lost Colony var värd all väntan – få om något svenskt album från i år förtjänar epitetet mästerverk mer än det. Läs mer här.

Motivation Best of List 2015, nocleansinging.com

Långt där ute: “The song speaks of ancient Nordic spirit incantations, abruptly pulled into the 21st century and forced to adapt. It’s fantastic.” Johan at the metal blog nocleansinging.com

Review by Andrew Cronshaw, froots 2015

Most of the CDs I get for review fall into a genre. This doesn’t – not even into the genre of what Siri Karlsson did on their previous two albums in 2008 and 2011. These are people who making another album only when they’ve something new to say, and it really speaks to me. Magnificently.
Cecilia Österholm plays nyckelharpa, Maria Arnqvist soprano sax and piano, and both sing. That would normally point to skilful instrumentals and some songs in the Swedish folk genre. But…
The Lost Colony is a kaleidoscope of unexpectedness. Massed multitracked female vocals, chiming twin electric guitars, pounding drums, a moment of delicate nyckelharpa and sax duetting that morphs into screeching dark chaos of instruments and voices over pulsing rhythms and into a stately traditional-style 3/4 melody. And that’s only the first couple of tracks.
It progresses through all kinds of ideas, hugeness and torn wildness, with in-drawing calm interludes and touches of a faded, red-plush mittel-European ballroom, making full use of guest musicians and the studio. Sometimes, particularly in the strong House Of Cat, with its close-up whispery lead vocal tracked by threatening backing vocals, music-box-clanking piano and abrasive strings, it would sit well on the shelf next to Leonard Cohen, and indeed Maria and Cecilia’s arranging and drummer Jari Haapalainen’s muscular, quirky, wide-thinking production is up there with the alluring oddness of Cohen’s debut album. As a taster, I’d have given you a link to a video they’ve done for the last track, but that does rather fall into a genre, mostly the one of creeping around in dark misty woods with face-paint. And, like a picture in a story-book, it leaves its memory-mark on the music. Perhaps that’s why that track, post-video-viewing, now seems to me less good than the others. For me a track works when it evokes mental pictures, and this music does that without the direction of video-visualisation. Perhaps some of the video expense could have been diverted to the CD pack, a break-in-the-post jewel-case with a single-sheet insert. Siri Karlsson’s previous releases have been notably inventive and appealing in their packaging; this one, so distinctive musically, deserves better. But the music speaks for itself, and the songs, where they have lyrics, are in English, so that’s probably enough – a veil of lack of further information adds to the enticing mystery. And the pictures.

Review by Daniel Horn, music magazine GAFFA:

Multiculturalism’s unique gift.

Cecilia Österholm and Maria Arnqvist did the music for Swedish TV’s acclaimed Astrid Lindgren documentary. It’s a given input, Astrid Lindgren and her characters personify the old Sweden as the duo Siri Karlsson gives a picture of the new country. While SD, UKIP and the National Front fuss about what is Swedish, British and French Siri Karlsson created the most Swedish music right now.

The Lost Colony marries the Sahara desert blues with Eastern European klezmer. At the same time reminding about Jan Johansson’s Jazz in Swedish. Add chanting choirs to it. All these parts are assembled and sent out as if it were the most obvious approach ever.

No, there will never be music schoolish and it  never gets  jauntily. However, it becomes, with Jari Haapalainen at the mixing console, darker than ever. You hear Nick Cave and David Eugene Edwards troubled souls rest of the entire production. The dimmer is turned down to cover muffled level and it captures the music contemporaries exemplary. Because when most of us just want to work and live together – regardless of background, religion or skin color – so rampant here and now, a resistor, a darkness that does everything to prevent the development of humanity. The Lost Colony is a gift from multiculturalism. One of multiculturalism price and should be praised thereafter

Mångkulturens enastående gåva.

Cecilia Österholm och Maria Arnqvist gjorde musik till SVT:s hyllade Astrid Lindgren-dokumentär. Det är en given ingång, för om Astrid Lindgren och hennes karaktärer personifierar det gamla Sverige så är duon Siri Karlsson en bild av det nya landet. Medan SD, UKIP och Front National tjafsar om vad som är svenskt, brittiskt och franskt har Siri Karlsson skapat den svenskaste musiken just nu.

The Lost Colony gifter sig Saharas ökenblues med Östeuropeisk klezmer. Samtidigt minner vissa passager om Jan Johanssons Jazz På Svenska och så omfamnas nyckelharpan flera gånger om. Addera mässande körer till det. Alla dessa delar byggs ihop och skickas ut som om det vore det mest självklara tillvägagångssättet någonsin.

Nej, det blir aldrig konstskole-konstlat och nej det blir aldrig Kalle Moraeus-klämkäckt. Däremot blir det, med Jari Haapalainen vid mixerbordet, mörkare än någonsin. Du hör liksom Nick Cave och David Eugene Edwards oroliga själar vila över hela produktionen. Dimmern har vridits ner till omslagets dova nivå och med det fångar musiken samtiden exemplariskt. För när de flesta av oss bara vill fungera och leva tillsammans – oavsett bakgrund, religion eller hudfärg – så frodas här och nu ett motstånd, ett mörker, som gör allt för att förhindra mänsklighetens utveckling. The Lost Colony är en gåva från mångkulturen. Ett mångkulturens pris och ska prisas därefter.

Review by Jan Gradvall, DI 4/5:

En låt på albumet heter Tid och det är precis det musiken upplöser. Siri Karlsson är, förvirrande nog, inte en person utan en duo bestående av Maria Arnqvist, piano, och Cecilia Österholm, nyckelharpa. Musiken driver i väg till samma landskap som i John Bauers 1800-talsmålningar. Dimma sänker sig ned över skogen. Mossan är tungt mörkgrön. Klippformationerna är trollgrå.

När Maria Arnqvist spelar piano går det att känna Jan Johanssons andedräkt. När Cecilia Österholm spelar nyckelharpa låter det som om hennes nyckelharpa har ett personnummer och är mantalsskriven i Stockholm. Jari Haapalainen, som alltid prioriterar liv till varje pris före perfektion, har producerat. Albumtiteln är passande. Att lyssna känns som att bli ledd till en förlorad värld.

Translation

A song on the album is called Time and that is exactly what the music dissolves. Siri Karlsson is, confusingly, not a person but a duo consisting of Maria Arnqvist, piano, and Cecilia Österholm, nyckelharpa. The music runs in route to the same landscape as in John Bauer’s 1800th Century paintings. Fog descended upon the forest. The moss is heavy dark green. The rock formations are trolls grey.

When Maria Arnqvist play the piano, you can feel the Jan Johansson breath. When Cecilia Österholm plays nyckelharpa, it sounds as if her nyckelharpa have a social security number and are domiciled in Stockholm.

Jari Haapalainen, who always gives priority to life at any cost before perfection has produced. The album title is fitting. Listening feels like to be led to a lost world.

Review in Dagens Nyheter 2015 4/5 points

Siri Karlsson fortsätter att formexperimentera med folkmusiken från en bredare horisont. Bakom det spelmannamässiga namnet döljer sig i själva verket Maria Arnqvist (altsax, piano, sång) och Cecilia Österholm (nyckelharpa, sång mm) som samarbetar med olika gästmusiker, däribland Jari Haapalainen som trummis och producent. Duons förra skiva ”Gran fuego” gick i melankolisk folkton och präglades av proggmystik. Uppföljaren ”The lost colony” känns aningen mer frijazzförankrad och popbetonad, men också mer berest med drag av Östeuropa, ökenblues och soltorkad psykedelia. Soundet är inte riktigt lika suggestivt som skivomslaget, men Siri Karlsson tar sig nästan jorden – eller åtminstone ett mångkulturellt Sverige – runt på tio spår med en sympatisk vilja att söka likheter i stället för skillnader.

Translation

Siri Karlsson continues to shape experimenting with folk music from a broader horizon. Behind the folkloric name hides in fact Maria Arnqvist (alto sax, piano, vocals) and Cecilia Österholm (keyed fiddle, vocals, etc.) that cooperates with various guest musicians, including Jari Haapalainen as a drummer and producer. The duo’s last album “Gran fuego” went into melancholic folk music and was characterized by prog mysticism. The sequel “The Lost Colony” feels a bit more free jazz rooted and pop, but also more widely traveled with hints of Eastern Europe, desert blues and sundried psychedelia. The sound is not quite as evocative as the album cover, but Siri Karlsson takes almost the earth – or at least a multicultural Sweden – around in ten tracks with a sympathetic desire to seek similarities instead of differences.

Review by Lollo Asplund, Corren 2015

Lyckliga röster får fritt spelrum

Nyckelharpan har väl aldrig varit ute, men just nu upplever instrumentet något av en renässans. Johan Hedin har spelat världsmusik på sitt instrument i många år. Jag älskar hans duoplattor med citternspelaren Esbjörn Hazelius. Felicia Amper är en annan fantastisk nyckelharpist, som drar mot konstmusiken. Och som också skapar nytt ihop med en stråkkvartett. Men vare sig Hedin eller Amper är lika djärv som duon Siri Karlsson. (Ja, den heter så). Duon är hittills mest känd för att gjort musiken till Astrid Lindgren-dokumentären som sändes strax före jul.

Medlemmarna Cecilia Österholm, nyckelharpa och sång samt Linköpingsbördiga Maria Arnqvist, piano och sång, spelade in sitt andra album med hjälp av Jari Haapalainen (Bear Quartet).

Vad ”Den förlorade kolonin” står för vågar jag inte spekulera över. Men det var längesen jag lyssnade på något så friskt och egensinnigt. Inte minst när de lyckliga rösterna får fritt spelrum.

Review by Ulf Gustafsson in Uppsala Nya Tidning 2015, 4/5

Ett mystiskt skimmer vilar över musiken på Uppsalabekanta duon Siri Karlssons tredje skivalbum. Intrycket förstärks av det märkliga, suggestiva omslagsfotot med en draperad person med något slags teckensymbol på den höga huvudbonaden, i en liten roddbåt på mörkaste vatten.

Och så har vi namnet på duon, Siri Karlsson, efter en ”småländsk psalmodikon-spelerska” som visar sig vara en påhittad gestalt – ett slags symbol för duons självklara förankring i djupaste svensk folkmylla.

Och samtidigt fortsätter duon att utforska gränsöverskridande territorier, denna gång i en drömsk och filmisk klangresa som i sitt vemod och sin längtansfyllda resning skulle kunna vara ett sökande efter något som gått förlorat, i enlighet med albumets lockande titel ”The lost colony”.

Siri Karlsson bryter mot den svenska folkmusikens rådande strömningar på ett uppfriskande sätt. Hos denna duo handlar det inte om bordunideal parat med multikulti, utan en öppenhet för experiment där skir folkvisa och polska förenas med tung psych, fritänkande jazz och en hel del annat. Man får gå tillbaka till den tidiga svenska folkproggens mest utstickande former – typ Älgarnas trädgård – för att hitta motsvarigheter.

Lyssnaren kastas direkt in i det intensiva öppningsspåret ”Appaloosa”, med tungt groove och spejsad ordlös sång, likt en pulserande folkdansrit från albumets fiktiva koloni. Därefter en lyrisk och vacker andhämtning i ”MNP” som interfolieras med spretiga fraser i frijazz-anda.

På detta sätt andas och växlar musiken mellan det lyriska och det tunga, det subtila och det lätt skruvade. Hela tiden med Maria Arnqvists altsaxofon och piano och Cecilia Österholms nyckelharpa som musikens självklara epicentrum, mitt bland gästmusiker och digitala klanger.

Och deras samspel är verkligen något speciellt, till exempel i ”Gryning över Nallo”, när deras instrument virvlar och sammansmälter runt samma melodistomme – men i samma spår också en ledsamt ylande saxofon som ger mej associationer till David Bowies Berlin-skivor. Det finns gott om sådana förtätade stunder som visar Arnqvists och Österholms styrka som musikanter.

Deras ordlösa röstsjok och producenten Jari Haapalainens rytmer knyter ihop alltsammans till en storslagen och mäktig klangfresk, ja en av de starkaste folkmusikskivor jag hört på länge.

Bästa spår: ”Gryning över Nallo”

Translation

A mysterious shimmer looms over the music at Uppsala familiarize duo Siri Karlsson’s third album. This impression is reinforced by the strange, evocative cover photo with a draped person with some kind of symbol on the high headdress, in a small rowing boat on the darkest waters. And then we have the name of the duo, Siri Karlsson, after a “Psalmodikon player” which turns out to be a fictional figure – a kind of symbol of the duo’s obvious roots in the deepest Swedish folk soil. And while the duo continues to explore cross-border territories, this time in a dreamy tone and cinematic journey that in its sadness and longing could be a search for something lost, in accordance with the album’s catchy title “The Lost Colony”. Siri Karlsson violates the Swedish folk music in a refreshing way. This duo is not about drone ideal paired with multi-culti, but an openness to experimenting.  Sheer folk and polskas combined with heavy psych, free-thinking jazz and a lot of other things. One must go back to the early Swedish folk prog like Älgarnas Trädgård – to find counterparts.The listener is thrown directly into the intense opening track “Appaloosa”, with heavy groove and airy speechless song, like a pulsating folk dance ritual from the album fictitious colony. Then, a lyrical and beautiful breathing in “MNP” which is interleaved with straggling phrases in free jazz spirit.In this way the music switches between the lyrical and the hevay, the subtle and slightly screwed. The whole time with Maria Arnqvists alto saxophone and piano and Cecilia Österholm keyed fiddle in the musical epicenter, amidst guest musicians and digital sounds.And their interaction is really something special, for example, in “Gryning över Nallo,” when their instruments swirl and coalesce around the same melody  – but in the same track a sad wailing saxophone that gives me reminiscent of David Bowie’s Berlin discs. There are plenty of such dense moments displaying Arnqvists and Österholm strength as musicians.Their wordless voices and producer Jari Haapalainens rhythms tie everything together into a grand and powerful sound fresco. This is one of the strongest folk albums I have heard in a long time.Best tracks: “Dawn over the Nallo”

Review by Timo Kangaslampi in Swedish music mag Lira:

DUON GÅR SIN EGEN VÄG. In i mörkret. In i det svårbestämbara. In i Siri Karlssons musikaliska universum. Siri Karlsson är inte en person, det är en duo. Ett synnerligen passande namn på en duo som inte gör det förväntade. Musiken på The lost Colony lever mitt i ett gränsland mellan andra gränsland. Siri Karlsson annekterar liksom sin egen lilla värld. Eller stora värld, snarare. Folkmusiken fi nns där i grunden, med melankoliska, mörka stämningar och i den ständigt återkommande nyckelharpan; den felande länken till vårt förflutna. Siri Karlsson ser dock till att bygga sin värld med personliga byggstenar. Elektroniskt svischande ljud, någon blinkning åt minimalistimen och storslagna, fi lmiska musiklandskap införlivas i det multimyllrande uttryck som Siri Karlsson gör till sitt på The lost colony. Det hela känns som en sammanhängande berättelse,
“ett epos” säger skivbolaget, eller om det är duons medlemmar själva. Exakt vad som sker i denna berättelse får jag nog be att få återkomma till, men helt klart är stämningarna i linje med albumtitelns “förlorade koloni”. Skivomslagets mystiska skepnad i roddbåt bjuder en ledtråd som sätter fantasin i rullning. Med The lost colony tar Cecilia Österholm (nyckelharpa, tenornyckelharpa, cittra, midi-instrument, sång) och Maria Arnquist (altsaxofon, synt, sång) ett par stora kliv vidare på sin musikaliska upptäcktsresa. Till detta bidrar den färska kärleken till just nyckelharpan, som uppstod sedan Cecilia Österholm rest till Frankrike och träffade en framstående nyckelharpsbyggare. Skivan är inspelad i Skåne med gäster som Jari Haapalainen (trummor och produktion), Torbjörn Zetterberg (bas) och Simon Svärd (gitarr). Samtliga fyller i med sina penslar där så behövs. Musiken skiftar hela tiden, marken är osäker, spännande. Rösterna tillåts ofta stå i centrum och bära dessa stycken. Stycken som låter mig ana små, små dunster av Bo Hansson, Midaircondo, The Flaming Lips, Åsa Jinder,
Johan Hedin, ECM – allt det men ändå inte. Högt däruppe sitter Siri Karlsson på taket, dinglar med fötterna och njuter av utsikten. Ja, nu vet jag inget mera. Kram och kyss och hjärtligt tack sen.

Translation:

The duo goes its own way. Into the darkness. Into the difficult to determine. Into Siri Karlsson’s musical universe. Siri Karlsson is not a person, it’s a duo. A very fitting name for a duo who do not do the anticipated. The music of The Lost Colony living in the midst of a borderland between other border countries. Siri Karlsson annexing like its own little world. Or great world, rather. Folk music is there, with melancholy, dark moods and in the ever-recurring nyckelharpa; the missing link to our past. Siri Karlsson build their own world with personal building blocks. Electronic swishing sound, a nod to minimalism and grand, filmic music landscapes are incorporated into the multi teeming expression that Siri Karlsson makes to their The Lost Colony. It all feels like a coherent narrative, an “epic” says the record company, or if it’s the duo’s members themselves. Exactly what happens in this story, I might ask to return, but it is clear moods in line with the album title “lost colony”. The album cover picture a mysterious figure in a rowing boat which offers a clue that sets the imagination in motion. With The Lost Colony Cecilia Österholm (keyed fiddle, tenor nyckelharpa, zither, midi instruments, vocals) and Maria Arnquist (alto saxophone, synthesizer, vocals) takes a couple of big steps forward on their musical journey of discovery. Another contributing factor is the fresh love for the tenor nyckelharpa, which occurred since Cecilia Österholm traveled to France and met a prominent nyckelharpa builder. The album was recorded in Skåne with guests Jari Haapalainen (drums and production), Torbjörn Zetterberg (bass) and Simon Svärd (guitar). All fills in with where necessary. The music changes constantly, the ground is uncertain, exciting. The voices are often allowed to stand in the center. Parts of the music reminds of Bo Hansson, Midaircondo, The Flaming Lips, Åsa Jinder, Johan Hedin, ECM – everything but not really. High up there is Siri Karlsson on the roof, dangling their feet and enjoying the view. Hug and kiss and heartfelt thank you.

Review of The Lost Colony in Göteborgs Fria Tidning:

Folk, indie, jazz, psykedelia – det är inte lätt att greppa Siri Karlssons musik och just därför är den stimulerande, skriver Tobias Magnusson.
Bakom namnet Siri Karlsson döljer sig inte en person, utan en duo, bestående av Cecilia Österholm och Maria Arnqvist. Med The lost colony är de framme vid sitt tredje fullängdsalbum. Cecilia Österholm på nyckelharpa och Maria Arnqvist på piano och saxofon är här även förstärkta med eminenta musiker som Jari Haapalainen på trummor, Torbjörn Zetterberg, bas, Simon Svärd, gitarr och Mattias Ståhl på vibrafon.Jag fastnar direkt för inledande Appaloosa som snabbt skapar en laddad och suggestiv atmosfär. Jag betraktar samtidigt fotot som pryder omslaget; en kvinna, klädd i svart med en rituell symbol fäst i en huvudbonad, sitter ensam i en eka och ror på en svart skogstjärn, på väg till den magiska plats som titeln hänvisar till: den försvunna kolonin.Det är ingen självklar referens, men Siri Karlssons säregna mix av folk, indie, jazz, psykedelia och visa för mina tankar till Joakim Skogsbergs mytomspunna skiva Jola Rota, som delvis är inspelad på plats i den mörkaste urskogen. Det är en fantastisk skiva som jag ofta återkommer till då den på ett märkligt sätt verkar leva sitt eget liv. The lost colony känns också som en skiva som är svår att få grepp om, den bjuder på motstånd, tar hela tiden oväntade vägar. Siri Karlsson har helt klart förmågan att skapa musik som på samma gång är både överraskande och stimulerande. TOBIAS MAGNUSSON, Kultur- och debattredaktör på Göteborgs Fria TidningTranslation:Folk, indie, jazz, psychedelia – it is not easy to grip Siri Karlsson’s music and precisely because of that it is stimulating, writes Tobias Magnusson.Behind the name Siri Karlsson hides not one person, but a duo, consisting of Cecilia Österholm and Maria Arnqvist. With The Lost Colony, they arrived at their third full-length album. Cecilia Österholm nyckelharpa and Maria Arnqvist on piano and saxophone are here also reinforced with eminent musicians who Jari Haapalainen on drums, Torbjörn Zetterberg, bass, Simon Swords, guitar and Mattias Ståhl on vibraphone.I stuck directly for initial Appaloosa that quickly creates a charged and suggestive atmosphere. I consider simultaneously the photo that adorns the cover; a woman, dressed in black with a ritual symbol attached to a headdress, sitting alone in a skiff and rows on a black forest lake, on the way to the magical place that the title refers to: the lost colony.There is no obvious reference, but Siri Karlsson’s peculiar mix of folk, indie, jazz, psychedelia direct my thoughts to Joakim Skogbergs mythical disc Jola Rota, part of which was recorded on location in the darkest jungle. It’s a great record that I often return to when in a strange way seem to live their own life. The Lost Colony also feels like a disc that is difficult to grasp, it offers resistance, take all the time unexpected ways. Siri Karlsson clearly has the ability to create music that is at once both surprising and stimulating. TOBIAS MAGNUSSON, Culture and opinion editor at the Gothenburg Free NewspaperReviews of the video and single När Mörkret Faller from the album The Lost Colony:

http://blogg.svt.se/psl/2014/11/19/titta-siri-karlsson-nar-morkret-faller/

http://www.lira.se/siri-karlsson-om-musiken-till-astrid-dokumentaren-och-det-kommande-albumet-veckans-videopremiar-2/

Awarded “Best folk music” for the album Gran Fuego at the Manifest Award

In English the motivation sounds something like… “This year’s winner in the category folk music is a duo with the ears towards the world that with an heedless matter of course experiments with the traditions. With guest musicians from surrounding genres the duo creates an inviting music that full of promise raises the bar for what folk music in the right context also can be – or become.”

Awarded “Best album” for the album Gran Fuego at the Folk & World Music Award

Årets utgåva är ett album som söker sig vida bortom de gängse gärdsgårdar som kan inhägna folkmusik-Sverige. Med fulländad elegans förenas folktonernas djupa melankoli med mustig psykedelia, vänt sakrala harmonier och en alldeles samtida popkänsla. En ljuvt klingande musikdekokt där alla ingredienser känns helt självklara.

Citat ur recensioner:

“På ‘Gran Fuego’ spränger Siri Karlsson den svenska folkmusiken i tusen bitar… bara för att strax efteråt foga samman den igen. I ena stunden nyttjar de finkänsligt sammetshandlag till detta, i andra tar de hjälp av hammare och spik. Slutresultatet är i vilket fall oändligt fascinerande, dess känslor många och intensiva.” SONIC, JOHAN JACOBSSON

“Den rika syresättningen av Arnqvists och Österholms melodier gör att låtarna riktigt bågnar av innehåll. Sierra Nevada är en snabb, rytmisk skogsdans. Jakob Grape börjar med en Mali-doftande gitarrslinga och övergår i busigt friformskaos. The wild wood är trolsk progg.” SVD, KALLE TIDERMAN

“Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar mig utan Siri Karlssons nyckelharpa och sax. Och blir mer och mer övertygad om att fler måste vara kära i deras musik.” //GAFFA, MAGNUS SJÖBERG

“Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the first album, they gave me bloody good prog-folk in the best Swedish tradition … I love the fact that these two musicians dared to start a new adventure and just did what they liked to do.” //FOLK WORLD, EECO SHILDER 2011

“Albert Ayler och Hjort Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. … Det är så jäkla vackert. DALADEMOKRATEN  (PEACE & LOVE REC), JOEL PÅLSSON

“Ena stunden är det vackert melodiöst och i den andra skenar allt iväg i friformsbrötiga experiment – bara för att avlösas av proggiga tongångar som pekar både framåt och bakåt i tiden.” VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD, HENRIK LÅNG

“Vad krävs för att göra bra folkmusik utanför den bordunfåra som under årtionden plöjts djupare av de stora banden? Hedningarna, Groupa och andra visade vägen – men få har sedan dess brutit rejält mot det som blivit mainstream i svensk folkmusik. Risken för platt fall är stor. Så sveps jag med i Siri Karlssons musikresa. I ”Där allting börjar” slås tonen an med syntetiska klanger, färden kantas av galaxer och nebulosor. Saxofonen sänder polskans budskap över astronomiska nejder.” NERIKES ALLEHANDA, MAGNUS BÖRJESSON

Recensionerna i sin helhet:

SONIC 4/5

“På ‘Gran Fuego’ spränger Siri Karlsson den svenska folkmusiken i tusen bitar… bara för att strax efteråt foga samman den igen. I ena stunden nyttjar de finkänsligt sammetshandlag till detta, i andra tar de hjälp av hammare och spik. Slutresultatet är i vilket fall oändligt fascinerande, dess känslor många och intensiva.” JOHAN JACOBSSON, Sonic # 57

SVD 5/6

Ja, svensk folkmusik spelas av många ypperliga musiker och ja, det kommer flera utmärkta skivor varje år. Men alltför få lyckas bli en angelägenhet utanför de egna kretsarna. Om det finns någon rättvisa i världen kommer duon Siri Karlsson att bli det. I sitt musikaliska tilltal är de i en klass för sig. Deras andra platta Gran Fuego är kort och gott fantastisk.

Maria Arnqvist (altsaxofon mm) och Cecilia Österholm (nyckelharpa) har sitt bandnamn efter en riktig Siri Karlsson, en småländsk folksångerska och psalmodikonspelare. Men duon av i dag spänner över ett mycket vidare fält, där folkmusik, nyprogg och experimentell instrumentalmusik möts. Jari Haapalainen har producerat och skivan gästas av flera musiker från alternativ svensk samtidsmusik, bland annat Tomas Hallonsten (orgel), Josef Kallerdahl (bas), Simon Svärd (elgitarr) och Martin Sörbom (gitarr, slagverk).

Den rika syresättningen av Arnqvists och Österholms melodier gör att låtarna riktigt bågnar av innehåll. Sierra Nevada är en snabb, rytmisk skogsdans. Jakob Grape börjar med en Mali-doftande gitarrslinga och övergår i busigt friformskaos. The wild wood är trolsk progg.

Vågar vi hoppas på att Gran Fuego innebär början på en period med folkmusikaliska formexperiment? Inte sedan nittiotalets storhetstid har en folkplatta känts så löftesrik. // 26 april 2011, KALLE TIDERMAN

GAFFA 4/5

Älskvärd och folkproggig skönhet. Jag blev lite småkär i Siri Karlssons första album. I alla fall delar av det. Kombinationen av nyckelharpa och saxofon tillsammans med ett par små pärlor till låtar, det är liksom allt som behövs för att låsa upp mitt hjärta. Visst, det kommer med sättningen att det låter mycket av sjuttiotalsprogg över det, men det är inget som stör. Faktum är att det till och med förstärker hela uttrycket. För det låter lika mycket folk som pop, det låter lika mycket förr som nu.

På “Gran Fuego” verkar Maria Arnqvist och Cecilia Österholm förfinat uttrycket och slipat låtarna, för här är den rena förälskelsen nära. När de lyckas tillverka en ram för låtarna och låter allt flyta inom den, låter allt springa löst, som i “Jakob Grape”. Eller när de bara låter allt vara ljuvt och vackert, när de nynnar sig fram till daggdoftande folk eller tröstar under mörkaste natt. Just som i den smärtsamt vackra “Sov min kära”.

Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte klarar mig utan Siri Karlssons nyckelharpa och sax. Och blir mer och mer övertygad om att fler måste vara kära i deras musik. //MAGNUS SJÖBERG 2011

FOLKWORD, Germany

How happy I was the moment Maria Arnqvist contacted me to tell that she and her companion Cecilia Österholm have recorded a second album under their band name Siri Karlsson. Their debut album Mellan träden is really one of the most beautiful albums of the past ten years and I was very curious to hear their new project. With an impressive bunch of guest musicians from the Swedish world of neo-folk-prog music Siri Karlsson surprised me with a totally new, impressive sound. Where I expected more of the melodic, dreamy peaceful music of the first album, they gave me bloody good prog-folk in the best Swedish tradition. The album starts friendly with Där allting börjar, a tune that is in the same vein as their debut album, but when I listen closely I already hear this bit dark edge. With the second track Sierra Nevada they make clear that their sound has involved a lot and that they don’t like predictable stuff. Fantastic fast and furious folk with electric guitars, beating percussion, organ and always this great combination of sax and nyckelharpa playing the main theme. This is a song that reminds me of top Swedish prog-folk bands such as Kebnekaise as they were on their first three albums and sort like. Even on the bit less explosive track Passageraren that follows they add so much power by just adding this great organ sound and strong percussion. And just when I’m about to get used to their new sound they take it all back to the acoustic basic elements and play a wonderful, small melody in Den gamle followed by a dreamy Lament. I’m very impressed by this new album, I love the fact that these two musicians dared to start a new adventure and just did what they liked to do. They now have released two albums which are both great and at the same time both for totally different moods. This second album proofs that Siri Karlsson is a duo with a creative mind playing wonderful music on a high level. I already was a fan after hearing their debut CD and I think I will be a fan for the next decades or at least as long as they keep making these great albums. //EECO SHILDER 2011

DALADEMOKRATEN/Peace & Love 4/5

Siri Karlsson trollbinder
I sällskap av trumslagaren Jari Haapalainen (Bear Quartet) inleder de ett mystiskt folkmusikaliskt friformsjam. Albert Ayler och Hjort Anders filtreras genom Siris kropp på ett sätt som känns självklart. Efter ett par vackra suggestiva folklåtar låtar antar Siri duoformatet och presenterar en låt i vilken de säger sig se en äldre tant med sjalett dansandes i en skog i trakten kring Bingsjö. Dynamiken och lyhördheten mellan saxofon och nyckelharpa är enorm. Det är så jäkla vackert. Siri Karlsson tänker i bilder och målar upp musikaliska landskap därefter. Hade konserten ägt rum på en mer intim scen inför en mer hängiven publik hade fullpoängaren legat nära tillhands. //JOEL PÅLSSON 2011

VÄSTERBOTTENS FOLKBLAD 4/5

HÄNDELSERIKT. Bandnamnet utgår visserligen från en småländsk folksångerska, men det är också det enda som är renodlat traditionellt med den här duon. Tillsammans gör altsaxofonisten Maria Arnqvist och nyckelharpisten Cecilia Österholm musik som öppnar dörrar till rum du inte visste fanns, tack vare ett lika obekymrat som nyfiket tillvägagångssätt. Ena stunden är det vackert melodiöst och i den andra skenar allt iväg i friformsbrötiga experiment – bara för att avlösas av proggiga tongångar som pekar både framåt och bakåt i tiden. Och i ”Jakob Grape” släpper alla hämningar: den sparkas igång av ett nordafrikanskt riff och leder sedan successivt fram till en salig kakafoni av ljud. Där nås kulmen på denna fantastiskt händelserika – och gränslösa – folkskiva. //HENRIK LÅNG 2011

NERIKES ALLEHANDA 4/5

FOLKMUSIK. Vad är nu detta för trams, tänker jag. Det märkliga cd-fodralet med ateljémiljöer och teaterkulisser gör mig misstänksam. Ska jag tycka det är roligt med uppmaningen att klippa ut de kvinnliga huvudpersonerna som klippdockor? Och det där namnet; Siri Karlsson? På en duo!

Jag slår mig ner i lyssnarfåtöljen och funderar. Vad krävs för att göra bra folkmusik utanför den bordunfåra som under årtionden plöjts djupare av de stora banden?
Hedningarna, Groupa och andra visade vägen – men få har sedan dess brutit rejält mot det som blivit mainstream i svensk folkmusik. Risken för platt fall är stor.
Så sveps jag med i Siri Karlssons musikresa. I ”Där allting börjar” slås tonen an med syntetiska klanger, färden kantas av galaxer och nebulosor. Saxofonen sänder polskans budskap över astronomiska nejder. Så bastrumma och cymbal. Tunga ettor – som pulserar från en främmande himlakropp. Siri Karlsson var namnet. En presentation: På saxofon; Maria Arnqvist och på nyckelharpa; Cecilia Österholm. Gran Fuego är deras andra cd. Den första ”Mellan träden” fick uppskattade recensioner, men hölls i ett mindre ambitiöst format. Där var mötet mellan sax och nyckelharpa fokus.
Här är anslaget mycket bredare och tonspråket helt annat. Jazz, fusion, progg, ethno – mitt i detta flöde slås jag än en gång av hur nära varandra de båda instrumentens röster ligger. Ibland är de rent av svåra att skilja. I polskan ”Den gamle” där även andrastämmor och fiol mixats in blir det verkligen raffinerat.

Maria och Cecilia skriver all musik själva, och kompletterar varandra. Det är nästan genomgående Maria som står för de tyngre spåren, Cecilias de mer melodiska.
Skivans producent är Jari Haapalainen, känd från Bear Quartet, som samarbetet med Eldkvarn, Frida Hyvönen och Nicolai Dunger med flera. Jag anar att han bidragit en hel del i experimentverkstan.
Så hur klarar Siri Karlsson resan? Ja, ett och annat skär ner i huvudfåran blir det. Till och med lite Merit Hemmingson anas i den ordlösa sången, men i huvudsak blir det en lekfull och spännande färd – i egen riktning – med två utmärkta instrumentalister.

På minussidan: Jag återkommer till cd-fodralet. Tramsigt var ordet. Jag saknar mer information om låtarna.

Fotnot: Namnet Siri Karlsson kommer av en småländsk vissångerska och psalmodikonspelare.

MAGNUS BÖRJESSON

 

.pledit {display: none;}